Det började på en äng...

Det var ingen av dessa fotbollssugna ungdomar som anade vad de drog igång, en vårdag år 1927. Det var på en äng på den plats där Borealis Polyeten nu ligger som ett gäng grabbar samlades för att hitta på något att syssla med. Förslaget kom; vi bildar en fotbollsklubb och så blev det, det som nu idag är Stenungsunds IF såg dagens ljus denna vår 1927.

Men ingen i pojkgänget anade vad som skulle komma, att klubben de bildade skulle vara en hårsmån från allsvenskt kval 70 år senare..., men så blev det, 1977 var SIF några mål ifrån att gå ett allsvenskt kval, men som sagt, den gången gällde det att ha något att samlas kring, att möta grannbyarnas lag, att få spela fotboll i organiserad form.

Den som kom med förslaget att bilda en klubb, ett lag, var Bengt Bengtsson, som flyttat till västkusten från Södertälje. Det var engagemang i nuvarande Hjalmars Trä, då Bröderna Bengtssons Trä, Bengt var släkt med bengtssonsklanen som ägde trävarufirman.
Bengt blev ordförande i Stenungsunds IF, som klubben kom att heta, och Bengt såg också till att designa klubbmärket, det var en kopia av Södertälje IF:s, men med andra färger. Övriga i styrelsen blev Ivan Josefsson-Källö och Einar Lindqvist, sekreterare och kassör. Styrelsen kom också ett spela en framträdande roll även när fotbollsspelet drog igång.

Den 27 april år 1927 var startdatum..., och grabbarnas första problem var att skaffa en markbit att spela på.
Ängen de satt på denna historiska dag ägdes av Erik Thorsson, och det blev också så att Thorsson arrenderade ut marken till den nystartade klubben. 100 kronor om året var priset för marken, och så snickrades de första målställningarna till.

Debuten, uruppförandet om man så vill, gick i en match mot Ljungskile SK, som hade varit igång redan ett år så dags. Som bekant tog LSK steget upp i Allsvenskan i mitten på 90-talet, då med tillnamnet Panos.
Debutmatchen blev seger för LSK, 6-3, SIF:s historiska målskyttar var styrelsen, Bengtsson, Josefsson och Lindqvist. Returmatchen vann LSK också, nu med 4-1, SIF-målskytt var Ivan Josefsson-Källö.

Den 11 mars 1928 bildades en serie, efter ett möte med representanter för SIF, IK Kongahälla, Marstrands IF, LSK och Vadbackens IF. I stadgarna stipulerades att de klubbar som skulle delta i serien måste ha tillgång till minst 15 spelare, och då föll LSK och Vadbackens IF bort.

Det blev tuffare tider för klubbekonomin, men en danstillställning räddade situationen, arrendet kunde betalas, men matchtröjorna fick spelarna själva betala. Med fem spänn per man!

Seriedebuten förlorades mot Marstrands IF, på en grusplan innanför fästningsvallarna, och i matchen fick benämningen att valla sig igenom ett försvar ett ansikte. 11-1 till Marstrand, detta trots att Mauritz ”Moje” Sandberg gjorde debut för SIF.
Moje, med rötter i Stenungsund, hade spelat allsvenskt för IFK Göteborg och även gjort ett antal landskamper. Mauritz var bror till den välkände konstnären Ragnar Sandberg, att notera som kuriosa.
Matchen fick utrymme i ett radioprogram, det skulle bli mera SIF i radion längre fram i historieskrivningen.

SIF spelade kvar i Södra Bohusserien, och spelarmaterialet ökade i omfång, det blev också ett B-lag under 30-talet. 166 medlemmar noterades under en viss tid under de första åren, många av dessa varm så kallade stödmedlemmar.

SIF flyttade sin fotbollsplan till en plats öster om den gamla SIF Gården. Arrendator var på den tiden välkände Julius Larsson, farfar till Göran Larsson, som har en jordentreprenörsfirma i Stenungsund. Planmåtten var inte direkt internationella, 88 x 50 meter var denna fotbollsplan.

Den nya planen försvann 1942, den plöjdes helt sonika upp och SIF blev utan hemmaplan. Medlemsantalet sjönk katastrofalt, 1943 kunde kassören räkna in endast 14 betalande medlemmar. Fotbollspelet fick göra ett uppehåll, men man gav inte upp. En idrottsplatskommitté bildades år 1944, siktet var att arbeta fram i idrottsplats där sporten kunde bedrivas konternuerligt.

Men fotbollsspelet återupptogs, hemmamatcherna fick spelas på Ödsmåls IP. Sökande efter ny idrottsplats gick i vågor, bitvis var det optimistiska tongångar, ibland var det riktigt neråt. 1950 trodde man allmänt att planen skulle stå klar till 25-årsjubileét två år senare.

Men först i maj 1954 kunde fotbollslaget ta den då Nya SIF Gården idrottsplatsen i bruk . När fotbollsplanen var klar gällde det att arbeta fram löparbanor och kastringar, dessa togs i bruk två år senare. Medlemmarna fick teckna andelar för att finansiera idrottsplatsen, de som inte ville lägga några pengar fick jobba av andelen, varje dagsverke ansågs var värt 10 kronor, som drogs av på andelsteckningen.

Det tog alltså närmare 15 år för idrottsplatskommittén att slutföra sitt jobb, några av kommittémedlemmarna var speciellt slitstarka, Torvald Karlsson(pappa till Bernt Karlsson och Berit Johansson), Albin Augustsson, skohandlare på Strandvägen när det begav sig, var två av de största pådrivarna, alla gjorde givetvis ett bra jobb, dessa var under de 15 åren också Bror Eriksson, Bengt Bengtsson, Knut Ryde, Sven-Olof Andersson(sedermera mångårig ordförande) Åke Nilsson, Karl-Erik Johansson, Verner Olsson, Erhard Schultz, Bertil Vahlström och Bertil Arvidsson, några av dessa har lämnat oss för alltid, några finns fortfarande ibland oss, hedersmän som jobbade för fotbollssportens fortlevnad i Stenungsund.

En ledare som uppmärksammades under 50-och 60-talet var Nils-Rune Johansson, fotbollsspelare och sedermera ledare, lagledare under många år. Nils-Rune gjorde ett stort ledarjobb inom klubben, en ledargestalt.

SIF fanns kvar i de lägre serieregionerna under 50-talet, och det var först under 60-talets byggboom i Stenungsund som fotbollspelet tog bättre fart. Många flyttade hit, bland dem som kom och som tog sitt ansvar för klubben var Torgny Carlsson, postanställd, med ett genuint intresse för sport i allmänhet och fotboll i synnerhet. Med Torgny kom en ny epok, det togs djärvare grepp, tränare hade det inte varit så bevänt med tidigare, Torgny såg till att den delen av föreningsjobbet blev verklighet.

Allan Holmstedt, IFK:are, öppnade affär på Strandvägen, Ceders Färg, och blev snart tränare i klubben.
Men Allan hade inte den tid som erfordrades, han kontaktade sin förre klubbkompis Per-Olof Hansson, som tog över, både som spelande tränare och sedermera som tränare.

P-O debuterade 1967, under en tioårsperiod var Peo, som hade en allsvensk karriär bakom sig, med spel i B-landslaget både i fotboll och handboll, tränarjobb, lagledardito och allmän pådrivare, Peo har för alltid satt sitt namn i SIF:s historia.

Med den ”nya” tiden ökade ungdomsverksamheten, pengaflödet ökade, och styrelsen med Torgny i spetsen sökte nya vägar för att hitta medel till verksamheten. Industrierna uppvaktades för att få bidrag, trögt, alla vaktade sin pengapung.

1968 tog SIF steget upp i fyran, ett stort steg på den tiden, division 4 kan idag jämföras med division 3, då division 2 var steget under Allsvenskan.

Det blev publikrekord för idrottsplatsen vid SIF Gården, när Skärhamns IK gästade kom 900 åskådare. Förlust med 4-0, men ändå var det en fin fotbollsfest. 1969 presenterade sig en spelare som kan har varit en av de största talangerna i SIF, det är svårt att jämföra olika årgångar. Kjell Sandberg, skytt av Guds nåde, vid ett tillfälle gjorde fem mål i samma match, mot Eds FF, seger med 13-0, ett rekord som står sig än i dag.

Ny tränare Rolf Tärneberg , pappa till Peter, sammanslagning med Koppers IF:s fotbollssektion, på 70-talets början, det medförde att SIF kunde ställa upp med tre seniorlag.

1973 kom en färgstark tränare till klubben, Arne Lindqvist, P-O Hansson blev lagledare, och det medförde serieseger i fyran och spel i trean 1974.

Några spelare kom från IFK Göteborg, målvakten Tage Christoffersson gick andra vägen, Blåvitt fick betala 30 000 kronor för Tage. Förhandlare var Lasse Svantesson, under några år dynamisk ordförande i huvudstyrelsen.
Under slutet av 70-talet byggdes Nösnäsvallen, och SIF spelar sedan dess sina hemmamatcher där.
Så dags hade SIF än en gång ramlat ner i fyran, men under Morgan Löövs tillträde som tränare blev det snart spel i division 3 igen, 1980 tog SIF steget upp.

Morgan Lööv startade också inomhusturneringen Oktaven Cup, som senare blev Isenta Cup. Tyvärr finns inte cupen kvar idag.
80-talet blev upptakten till de spelmässigt mest framgångsrika åren i historien.

1982 kom juniorlaget, det då mycket omskrivna ”Superreds” under ledning av Bosse Backman och Palle Davidsson, gick till semifinal i JSM, ut mot Karlslund på Nösnäsvallen. Den dittills största framgången för juniorerna i rödvitt.

Lars Roos, som framgångsrikt hade haft hand om knatteverksamheten, blev först ordförande i ungdomssektionen. Sedan, efter några år i utomlandsjobb, blev Lasse fotbollshövding i ordets rätta bemärkelse.

Bosse in som tränare
Det skulle visa sig att Roos inte skulle nöja sig med att SIF spelade på lägre nivåer i seriesystemet. Tillsammans med sin vapenbroder Bosse Backman som efterträdde Ulf Arnberg som tränare. Bosse hade ju funnits i klubben som juniortränare, 1992 tog han över A-truppen, och då blev det ordentlig fart under hjulen.

Trea i division 3 1992, men en serieomläggning gav SIF chansen i en kvalgrupp. Seger där och spel i division 2 för första gången någonsin. Det gav givetvis nya vyer för "Bosselasse", och spelare med allsvenska meriter ”anställdes”.

Det blev en kapplöpning med LSK om en plats i division 1, LSK vann tvåan, SIF fick kvalspela från en andraplats, segrar mot Myresjö IF och Väsby IK, och platsen i ettan var ett faktum 1994.

Örjan Glans tog över efter Bosse B, 1996 kom SIF trea i division 1, första året var en tiondeplats en grund att så på.

1998
SIF nära att ta steget till en kvalplats till Allsvenskan, men i den avgörande matchen mot Landskrona BoIS på Nösnäsvallen föll de rödvita och det blev en femteplats till slut i division 1.
1999
åkte SIF ur division 1, Örjan Glans lämnade klubben för Degerfors IF, det var slutet på den största sportsliga epoken i SIF:s fotbollshistoria.
2000
började återtåget ekonomiskt, det hade kostat att vara på toppen, laget föll som ett höstlöv genom serierna, 2003 vanns division 4, och 2004 är det klart för spel i division 3.

Nu med en välbekant tränare, Martin Holmberg, med Stefan Åberg som assisterande. Martin vann som bekant UEFA-cupen med IFK Göteborg 1982, och har sedan varit proffs i Portugal, bland annat. Det blev ett tungt år 2004. Martin Holmberg slutade som tränare, Morgan Lööv, fotbollsansvarig, tog över som tränare tillsammans med trotjänaren Billy Gustavsson och Fredrik Isaksson.

Men det blev ändå respass ur trean, och division 4-spel igen var ett faktum. En bra bit från de sportsligt lyckade åren på slutet av 1900-talet, som tyvärr blev enormt kostsamma. Men den nya organisationen tuggade undan skulderna, där marknadsgruppen gjorde en bra insats, Lasse Erlandsson, Janne Lindberg, Thomas Lövgren och Pontus Roos, jobbade i den gruppen.

Om det var segt för A-laget så gladde ungdomssidan, klubben tappade spelare till andra klubbar, men återväxten var bra. Pojklaget gick till kvartsfinal i Gothia Cup, världsomspännande turnering i Göteborg, och tog också tredjeplatsen i pojkallsvenskan.

Lunchsoppan för medlemmar och sponsorer i SIF Gården startade upp för många år sedan, och är fortsatt in på 2020-talet en fin samlingsplats varje torsdag vid lunchtid. Marianne Carlsson och Gunnel Samuelsson, var drivande krafter i sopp-och pannkaksköket som numera leds utav Marie-Louise Björn (dotter till Torgny och Marianne Carlsson) samt hennes man Hans-Erik.

2005 var medlemsantalet 709 , en ökning från 654 föregående år, klubben fortsatte att minska skulderna i bra takt. En föräldrasektion startade, för att avlasta tränare och lagledare i ungdomslagen.

2006 märktes en bra uppryckning för A-laget som inledde säsongen med att vinna Isenta Cup, den egna turneringen i Sundahallen, serieseger i division 4 och DM.

För första gången i föreningens historia har ett damlag spelat i en serie detta fall division 5, även om laget missade kvalet till division 4 får resultat anses mycket bra.

Juniorlaget kom tvåa i västra juniorserien bakom Örgryte IS, pojklaget kvalade in till pojkallsvenskan.
2007 kom herrlaget 5:a i division 3, damlaget kvalade in till division 4. Året efter blev det nerflyttning till division 4, juniorlaget och pojkditon fortsätter att spela i respektive allsvenska, ett mycket bra betyg till tränare och ledare i de båda lagen.

Robin Söder lämnade SIF och gick till IFK Göteborg, där han rätt omgående tog en plats i A-truppen hos allsvenskarna. Den andra exporten till en allsvensk klubb i ”modern tid” Martin Pringle gick som bekant till Helsingborgs IF tiotalet år tidigare.